Hmm......... vilket skit det är ibland.....

Jag tror att sambon har fått sig en rejäl tankeställare denna gång. Tror han märker att jag är mer allvarlig än någon gång tidigare.

Han lovar att han ska ändra sig, han kan ha roligt utan alkohol, han kan faktiskt umgås med folk utan alkohol. Och jag tror iaf att jag tror honom.

Tror inte han har tagit en klunk alkohol denna veckan. Men ska bli kul att se hur det blir nu när det är helg och allt........ Och vi ska röja i trädgården.

Spännande.

Jag ser på honom att han mår dåligt pga att han har varit ett pucko, eller är. Kan inte säga att han slutat vara det än , för det tar mer än ett par dagar i mina ögon att bevisa att han menar vad han säger.

Jag tvekar inför framtiden men jag tror att det kommer att sluta med att vi ändå försöker lösa problemen, både hans, mina och våra.

Och till råga på allt så fick jag mail från England idag....... Min brudklänning som jag har designat, jag har gjort om tre favoriter till en klänning, och den skulle kosta ca 2500 kr inkl frakt.

Men varför kom det just nu? nu när jag står i ett vägskäl och inte vet vart jag ska gå.

Jag vill ju ha min klänning, men då måste jag ju ha någon vid min sida. Ibland undrar jag om drömmen om ett bröllop är starkare än att bry sig om vem som står vid min sida...... vill jag gifta mig så stark att jag struntar i vem som blir min make?

Så får det verkligen inte vara..............

Jag har alltid sagt att gifter sig gör man bara en gång i livet, så jag måste ju vara säker på att han är den jag vill leva mitt liv med.

En vän sa igår till mig att vi var det perfekta paret, vi är så gulliga ihop och matchar varandra så bra. Och att min gubbe är ju såååå snäll. Men varför säger hon detta nu?

Vad jag svarade? Det är kossorna på Öland oxå! Snälla alltså.

Och så undrade hon när det blir bröllop.

Och de planerna är hemliga för alla ännu så det är ingen som vet om att vi har planerat för det. Och det känns skönt eftersom jag just nu inte vet hit eller dit. Det blir mindre att förklara då känns det som.

En vän hade behövt sambon för lite hjäp imorgon, sedan skulle de bada bastu och ta en öl....... Men när han ringde idag så sa sambon att han inte kunde imorgon.

Det är nog lättare att vara hemma och slippa bli frestad och inte behöva förklara varför man inte vill ha en öl än att gå dit och förklara sig.

Men jag tror att han inte tror att han har såna problem som jag tror/tycker att han har. Han säger att det är bara att lägga av. Han behöver ingen hjälp.

Ska jag låta honom prova ett par veckor själv eller ska jag kräva att han söker hjälp direkt??????

Jag har precis ljugit för min sambo..... Sa jag inte nyss att man alltid ska tala sanning? *S*

Har nu sagt att han får ta hus och hela skiten som ingår i det med skulder osv. Jag behöver inget av det........ Jag kan själv!

Men samtidigt är jag rädd, djävligt rädd att gå, dels för att jag inte vet om det är rätt beslut.

Jo, just det...... lögnen.

Jag sa att jag nu har avbokat slottet som vi skulle vigas på. Men det har jag inte, jag kan inte.

Nån stans i mitt hjärta hoppas jag ändå att det löser sig.

Och han vill verkligen inte att vi går åt olika håll. Han vill att vi fixar detta, att livet ska bli bättre, att det ska bli gladare, att alkoholen ska kastas bort. 

*Tårarna rinner sakta nerför min kind*

Det säga att man inte ska lita på en alkoholist, det stämmer va?

Han säger han ska söka hjälp, att han ska lösa detta.

Han kanske fattar att jag är allvarligare än jag någonsin varit.

Mycket är tack vare de sista dagarna när jag äntligen vaknat och "erkänt" hans problem även om det bara är i anonymiteten. Men era ord hjälper så otroligt mycket, jag har fått såååå många brev av er som jag läser om och om igen.

Några tycker att jag ska ta barnen och flytta, några tycker att jag ska stanna och kämpa, nån skrev också att jag måste se till mitt inre och det är ju där man har den riktiga känslan. Men just nu är den splittrad, så otroligt splittrad...... Jag vet varken ut eller in längre.

Jag vill bara lägga mig ner, somna och vakna utan problem.

Det tar så mycket onödig energi, tårarna rinner, migränen växer och jag vill bara skrika................

Fortsättning följer.............

Tänk att det fanns så många underbara människor här ute. Jag tror inte att jag kommer att lägga ut kommentarerna här för jag vet inte om ni vill eller inte, men för mig känns det som att de är väldigt personliga.

Dumt dumt dumt......

men jag får nog försvara gubben lite iaf...... Än är han ingen fullfjädrad alkoholist men nog på god väg. Vad jag tror så dricker han bara på helgerna, kanske nån öl nån gång i veckan.  han dricker sig aldrig redlös utan bara lite halv lullig. Förstår ni vad jag menar?

Och som någon av er skrev:

Min gubbe dricker 2-3 öl varje dag, det är bra för ämnesomsättningen för det har de sagt på tv.

BULLSHIT säger jag då. Tror inte kroppen mår bra av alkohol varje dag utan det leder bara till ett beroende.....

När gubben blir arg och otrevlig så vet jag inte många gånger om han har druckit eller om det är abstinensbesvär som gör honom sådan.

Igår pratade jag bara lite med honom.

Jag sa att jag inte orkar med mer, jag är trött på honom, på hans beteende, på hans drickande. Och jag känner inombords att jag bara får mer agg mot honom för varje minut som går. Jag är så otroligt dj*vla arg och ledsen på honom. Samtidigt som jag inte vill ge upp vårat liv. Och det gör mig arg på mig själv att jag är så förbannat korkad.

För ca 1½ år sedan var vi i samma situation, då tittade jag tom på en lägenhet till mig och barnen, men drog mig i sista sekund ur för att det kändes så fel. Vi lyckade hitta tillbaka en bit på väg och nu är det alltså dags igen.

Igår sa han att han inte har några öl hemma, han dricker inte ute i garaget längre. Det är slut med det. Men jag sa att jag inte tror honom, jag kan inte lita på att han säger sanningen. Jag vill tro honom men jag kan inte. Mycket har nog med de 3 ölen han drack i helgen, kan inte säga nej till grabbarna...... Men jag frågade honom och han nekade att han druckit men när jag väckte honom mitt i natten och han inte visste vart han hade arslet så erkände han.

 Och för mig handlar inte ett beroende om att man måste dricka sig full utan att det räcker att släcka den största törsten.

Jag har NOLLTOLERANS gällande hans drickande.

För mig spelar det ingen roll om det är 1 eller 10 öl, det är samma helv*te i mina ögon och i mitt hjärta.

Har man lovat att sluta så kan man inte säga att det var ju bara en öl, det spelar ingen roll. Jo, det gör det............. förtroendet förloras. Och utan förtroende så är det ingen tillit kvar helelr. Kan man inte vara ärlig och lita på varandra, vad har man då?

För mig blir det billigare att bo i hus än att ta en tillräckligt stor lägenhet. Men skulle jag sätta mig i ett hus så känns det som att jag aldrig kommer komma tillbaka hem, och det vill jag kunna göra. Detta är mitt hus, jag hittade det, vi har renoverat det som jag vill ha det. Det är mitt!!!! Men det är ju inte säkert att problemen löser sig för oss och att vi kan lösa dem tillsammans för att ha en framtid ihop.

Skrev precis ett sms till gubben där jag skrev att jag inte tänker skriva över mitt hus på honom, får inte jag bo här så ska det säljas. Och jag har inte råd att bo här själv med min dåliga inkomst.

Vissa sekunder känns det som att nu sticker jag för att nästa sekund känna att jag orkar inte, det ordnar sig, vi låter det rinna ut i sanden även denna gång..............

Hur vet man om någon är alkoholist?

Varför jag frågar är att jag brukar anklaga min sambo för att vara det..... Men hur vet man om han är det? Ska jag vara ärlig? Det är väl dags nu efter alla dessa år av tystnad......

Ni som varit här innan vet att jag planerar ett bröllop i november. Men nu tror jag inte att det blir så. Tyvärr

Sist jag skrev här så skrev jag om vår utekväll som slutade med att sambon tog av sig ringen och åkte hem. Och vad gjorde jag? Jo då, efter några dagar så förlåt jag sambon även denna gång för att ha betett sig som ett dj*vla pucko. Men redan nu är det alltså dags igen. Det sista jag sa till gubben innan jag åkte till jobbet var att han kan ringa banken imorgon så att de kan skicka papper så jag kan skriva över huset på honom. Och att jag ska leta efter nån annan stans att bo. Men jag vill bo i "mitt" hus. Jag vill inte ha barnen varannan vecka. Men ska jag må dåligt för att han är ett pucko? Eller hur jag än gör så kommer jag ju att må dåligt av det här.

Jo, just det......

Hur vet man om någon är alkoholist?????

Jag undrar för att jag anklagat sambon för detta i ett par år men samtidigt blundat. Men det är dags att vakna nu, för det är på riktigt, det är något som händer i våra liv.

* Han dricker i smyg

* Han erkänner inte att han druckit

* Han har den ena ursäkten efter den andra för att få ta en öl eller ett glas av något annat.

(han klipper gräset, det är varmt, det är helg, han renoverar, han jobbar och sliter, grannen bjöd mmfl ursäkter)

*Han gömmer burkar, flaskor som är tomma och fulla.

*Han tål inte alkohol som förr utan blir lättirriterad och arg och väldigt elak.

* Han säger att det är pga mig som han dricker.

Glömt hälften......

Är detta verkligen någon jag vill gifta mig med?

Ja, ibland är han underbar men jag känner att jag just nu inte orkar med mer skit från honom. Han bara lovar att allt ska ändra sig men det håller bara i sig en vecka.....

För han lovade för 1½ år sedan att sluta dricka, han lovade i somras att sluta dricka, då tog jag upp det när hans föräldrar stod bredvid men de fattar inte att jag menar allvar, deras son är alkoholist, eller? han lovade för 2 veckor sedan att ta tag i sitt problem med alkoholen och gjorde han det? Jo om man får dricka öl när man tar tag i problemet så då gjorde han det. Han drack 3 öl i helgen på två dagar, det erkände han till slut när jag väckte honom mitt i natten.

Det var ett av villkoren att jag skulle förlåta honom igen, att han tog tag i problemet, men det har jag hotat med förr utan att orka bry mig när han börjat dricka igen.

Vad ska jag göra?

Ibland när vi bråkat och jag ska till jobbet så är jag ibland rädd att han ska vara elak mot barnen eftersom jag inte är där, men jag vet av hela mitt hjärta att han inte skulle göra dem illa.

Jag vet att jag klarar att vara själv men det kommer att bli tufft, iaf med ekonomin.

Vart ska vi bo? Hur ska jag lösa nätterna med barnen? Jag dör inombords om jag bara får ha dem varannan vecka.

Men jag tror faktiskt inte att jag kan förlåta honom igen..... Fast jag vill. Han brukar skälla på barnen om de ljuger för man ska alltid säga sanningen, men det gäller visst inte honom.

Mitt motto:

Lev som du lär!

Vad ska jag göra?

Jag har alltid varit den starka som ingen sätter sig på men jag har visst blivit svag..... Inte konstigt jag äter antidepressiva medel? (eller rättare sagt jag ska äta dem men glömmer)

Jag orkar inte heller prata med någon i min omgivning eftersom jag skäms något fruktansvärt.......

Men det är ju inte jag som gjort fel så varför bär jag skulden?

Varför känns det som att allt är mitt fel?

Varför känns det som att det är jag som spräcker vår familj?

Varför är det jag som kommer att må dåligt?

Varför känns det som att barnen kommer att skylla på mig?

Jag vill bara vara lycklig!

Är det så fel?

Jag vill bara känna mig uppskattad!

Är det så fel?

Jag vill bara få stöttning!
Är det så fel?

Jag vill bara ha vänskap!

Är det så fel?

Jag vill bara vara glad!

Är det så fel?

Jag vill bara ha förståelse!

Är det så fel?

Jag vill inte leva så här mer!

Är det så fel?

Jag vill vara den glada, spralliga, ärliga och starka tjej jag en gång var!

Är det så fel?

Är han alkoholist?

Ja vad hade ni gjort?

Förlåtit eller gått vidare?????

I lördags var vi ett gäng som var ute, gubben blev sur innan vi lämnade hemmet och var sur resten av kvällen vilket slutade med att vi bråkade.

För att göra det hela kort så var jag så arg på honom för så fort det är något så ska det vara slut. Och denna gång sa jag att plockar du av dig ringen så är det på allvar denna gång. Och han plockade av sig ringen gav den till mig, jag bad honom fara åt h**vete och han åkte hem.

Nu ångrar han sig som fan men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra? Jag vet att jag kan sura till det bara för att. Men denna gång vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ska jag skita i honom eller förlåta? vad hade ni gjort?

Men vad händer nästa gång? Kan ju säga att detta inte är första gången detta händer och jag förlåtit honom. Men börjar allvarligt tröttna på hans sätt. F*n klarar man inte av alkohol så ska man väl ge f*n i den?

Ska det vara slut? Ska vi då sälja huset som vi renoverat i snart ett år? Ska vi sälja bilarna? Ska vi dela upp tiden med barnen? OSV OSV.

Eller ska jag förlåta honom ytterligare en gång för att han är ett pucko?

Vad hade du gjort?

Fy f*n

HJÄLP MIG!!!!

Kl visar 02.06 min födelsetid. Happy birthday girl!

Jag har ju glömt att visa er mina söta presenter jag fick av mina gulliga fd arbetskompisar ju. Fick 2 muggar och 2 skålar.

Detta kommer från den otroligt härliga chabby chic butiken med det härliga namnet:

DRÖMHEM

....... tror jag iaf.

   Men så roligt var det ju inte..... Men jag hade gjort den liggande eftersom jag "hatar" höga dekorationer så man inte ser personen framför sig utan en massa "krafs"

Men denna dekoration tyckte

 jag var fin och höstig, men inga höga ljus

Båda bilderna kommer från:

http://www.marthastewart.com

En tjej skrev så här på en annan sida:

Som alternativ bordsdekoration så såg jag någon (tror det var Martha Stewart) som hade tagit in kvistar och grenar och limmat fast stora blommor av silkespapper i temafärgerna. Det är ju bra eftersom man kan förbereda långt innan och slipper springa runt och plocka blommor dagen innan bröllopet. Och snyggt blev det också.

Det får man nog leta upp......... Så man får se bilder på det. Vi eller jag som tänkt ta in naturen på vårat bröllop, så detta låter ju lite roligt.

Nån annan som sett detta och kan tipsa mig med en länk?

Både rolig och billig bordsdekoration.

Denna är också fin men tror det övre tipset blir lite mer höstig än denna.