Jag har precis ljugit för min sambo..... Sa jag inte nyss att man alltid ska tala sanning? *S*

Har nu sagt att han får ta hus och hela skiten som ingår i det med skulder osv. Jag behöver inget av det........ Jag kan själv!

Men samtidigt är jag rädd, djävligt rädd att gå, dels för att jag inte vet om det är rätt beslut.

Jo, just det...... lögnen.

Jag sa att jag nu har avbokat slottet som vi skulle vigas på. Men det har jag inte, jag kan inte.

Nån stans i mitt hjärta hoppas jag ändå att det löser sig.

Och han vill verkligen inte att vi går åt olika håll. Han vill att vi fixar detta, att livet ska bli bättre, att det ska bli gladare, att alkoholen ska kastas bort. 

*Tårarna rinner sakta nerför min kind*

Det säga att man inte ska lita på en alkoholist, det stämmer va?

Han säger han ska söka hjälp, att han ska lösa detta.

Han kanske fattar att jag är allvarligare än jag någonsin varit.

Mycket är tack vare de sista dagarna när jag äntligen vaknat och "erkänt" hans problem även om det bara är i anonymiteten. Men era ord hjälper så otroligt mycket, jag har fått såååå många brev av er som jag läser om och om igen.

Några tycker att jag ska ta barnen och flytta, några tycker att jag ska stanna och kämpa, nån skrev också att jag måste se till mitt inre och det är ju där man har den riktiga känslan. Men just nu är den splittrad, så otroligt splittrad...... Jag vet varken ut eller in längre.

Jag vill bara lägga mig ner, somna och vakna utan problem.

Det tar så mycket onödig energi, tårarna rinner, migränen växer och jag vill bara skrika................